(10/02/2008)

ANALYS - Moderaternas nya europapolitik


Har alla moderater förstått den nya ansatsen?


                                                             av Ylva Nilsson, redaktör för Europa-Nytt

Det är frestande för politiker att flörta med väljare genom en svepande EU-kritik. Det är tryggt - ingen kommer att gå i svaromål för det finns ju inget ”EU” som kan ta åt sig.
Men risken är att väljarna tar politikerna på allvar. Då har man snart en EU-skeptisk opinion som gör det besvärligt för en regering att bli inflytelserik i Bryssel.
Socialdemokraterna har redan trillat i den fällan. Nu blir det intressant att se om moderaterna ska ramla efter.

På pressträffen om moderaternas nya europapolitik – ”inga överraskningar men en ny ansats” – inleder statsminister Fredrik Reinfeldt med att tala om hur moderaterna vill bejaka EU-medlemskapet genom att vara aktiva och utöva inflytande.
Anna Kinberg Batra, ordförande i riksdagens EU-nämnd, fortsätter med att berätta hur ja- och nej-debatten nu måste vara över, det handlar om att se EU som ännu en beslutsnivå för att utöva politik, om hur EU ska vara ett instrument i vardagspolitiken.
-EU är inget avskilt, det går inte att tala om EU som en enhet som tycker det ena eller andra. Nej, EU är en beslutsnivå bland flera som vi ska använda för att föra vår politik.
Sedan sänker partisekreterare Per Schlingmann alla illusioner om nya ansatser med sin replik:
-Vi har blivit uppfattade alltför mycket som en del av EU-etablissemanget. Vi tror att våra väljare vill att vi ska försvara svenska intressen i EU.

Den kommentaren är problematisk på minst tre sätt.
För det första – som största regeringsparti ÄR moderaterna självklart en del av EU-etablissemanget.
I EU tas besluten av regeringarna och av Europaparlamentet – moderaterna är i högsta grad del av båda.
Om Schlingmann vill låtsas något annat får han lika svårt som socialdemokraterna hade när de försökte låtsas att inte vara en del av det svenska etablissemanget.
Väljarna är inte dumma.

För det andra – som ledande regeringsparti har moderaterna ända sedan maktövertagandet skött sin uppgift att försvara svenska intressen i EU även om Schlingmann låter som om det vore en ny idé.
Regeringen tycks ha skött det lika väl som socialdemokraterna på sin tid, det hävdar i alla fall socialdemokraterna själva.
Så här sa Urban Ahlin (s), vice ordförande i riksdagens utrikesutskott i Europaposten i januari, där han påpekar att han inte sett någon förändring i europapolitiken:
”Socialdemokraternas ställningstaganden baserades på Sveriges nationella intressen och samma utgångspunkt har ju den nuvarande regeringen. Det som är bra för Volvo är bra för Sverige också med en borgerlig regering.”

För det tredje – det är svårt att inte tolka Schlingmann som att han nu annonserar att moderaterna vill framstå som mer i opposition till EU, än man hittills gjort.

Det vore en korkad väg att slå in på.

Danmark är det uppenbara exemplet. Danska politiker har haft som sport i många år att låtsas gentemot hemmaopinionen att man är djupt kritisk mot EU (för att vinna väljarsympatier) och mörkat det faktum att det är samma politiker som varit med och fattat alla beslut som utformat det nuvarande EU-samarbetet.
Danska politiker har hela tiden sett fördelar med EU-samarbetet och röstat för nya projekt i Bryssel men sedan åkt hem och klagat över att EU lägger sig i för mycket och tvingar Danmark till än den ena ändringen än den andra.
Resultatet är en väljarkår som inte bara är djupt skeptiskt till EU men lika djupt skeptiskt till sina egna politikers uttalanden om EU.
Varje gång samma politiker byter skiva inför en EU-folkomröstning och nu sjunger sången om hur bra EU är, vill folk inte lyssna.
Danmark har aldrig fullt ut kunnat utöva det inflytande över EU-politiken som man borde ha kunnat. I en församling på 27 länder är det de nämligen parter som kan ingå i en kompromiss som blir viktiga.
De som på grund av hemmaopinionen måste låta negativa har krympt sitt eget spelrum.

Danske statsministern Anders Fogh Rasmussen vill gärna bli EUs förste president och skulle förmodligen göra ett bra jobb. Men hans chanser är små, för Danmark har ställt sig utanför alltför många delar av EU-samarbetet.
Inte för att regeringen vill det eller folketinget. Men för att politikerna är rädda för den EU-skeptiska opinion de själva har odlat fram.

Ett annat exempel är förstås de svenska socialdemokraterna som ofta uppfört sig på samma vacklande sätt – entusiastiskt i Bryssel och svepande kritiskt hemma i Sverige.
Därför har socialdemokraterna den EU-opinion som partiet förtjänar och som emellanåt tvingar partiledningen att gå ned i spagat för att hantera slitningarna.
EMU-folkomröstningen 2003 var ett tydligt exempel. Om man som Göran Persson bara talar om riskerna med euron kan man inte vänta sig att väljarna ska säga ja till den satsningen, när Persson plötsligt byter fot.

Det tredje varnande exemplet är resultatet av det senaste valet till Europaparlamentet i Sverige.
De borgerliga alliansens fyra partier och socialdemokraterna kom våren 2004 på samma lysande strategi inför det valet – de skulle visa väljarna hur kritiska de var mot EU.
Så skulle den EU-skeptiska svenska befolkningens röster vinnas!
Under valkampanjen tävlade de i att dra fram allt negativt de kunde tänka ut om EU – jordbruksbidragen, Strasbourgcirkusen, detaljreglerandet, de höga EU-lönerna, gubbväldet...
Väljarna lyssnade och gjorde det enda logiska. Extremt många struntade i att rösta och de som tog sig till valbåsen röstade på EU-motståndarna i Junilistan.
Säg inte att partierna inte lyckas tränga igenom med sitt budskap!

Moderaterna har författat ett nytt europapolitiskt program som duger fint att sätta i händerna på väljare och lokala partifunktionärer.
Här står att moderaterna är för att EU ägnar sig åt klimatkamp, spelar en viktig roll i världen, har en gemensam marknad och uppmuntrar fri rörlighet.
Här står att moderaterna är kritiska till EUs budget (för stor), till jordbruksbidragen (för generösa) och till parlamentets flyttcirkus (för dyr).
Det finns väl några logiska kullerbyttor men i huvudsak är argumenten fullt respektabla och väl presenterade. 

Argumenten är inte nya förstås, det är välkänd moderat politik. Det nya – sa Reinfeldt och Kinberg Batra vid pressträffen - är ansatsen. EU är inte ett fenomen att älska eller hata- det är en beslutsprocess väl värd att lägga ned krafter på att påverka.

Författarna till rapporten Anna Kinberg Batra och Gunilla Carlsson har gjort ett hyggligt arbete. Nu gäller det att få hela partiet att förstå vad de säger.
Det finns flera moderata ministrar i regeringen som redan fallit för frestelsen några gånger att svepa iväg i en bred EU-kritik när en eller annan EU-instans inte delat deras åsikter fullt ut.
De ministrarna kanske ska ingå i den utbildningsinsats som Kinberg Batra och Schlingmann annonserar för partimedlemmarna.
Och se för all del till att också Per Schlingmann går kursen. 


                                                                  Ylva Nilsson, redaktör för Europa-Nytt