(25/04/2008)

ANALYS - EUs utrikespolitik med Lissabonfördraget 

Trots kören av röster, UD-reformen ger EU större plats i världspolitiken


                                                            av Ylva Nilsson, redaktör för Europa-Nytt

EU-länderna har påbörjat arbetet med att skapa ett av världens största utrikesdepartement. Det har alla chanser att leda till ett större europeiskt inflytande i världen, för man får inte låta sig luras av att EU-länderna inte ser ut att kunna enas om en gemensam utrikespolitik.

Från nästa år får EU det kanske största "utrikesdepartementet" i världen. EUs nya fördrag som enligt planen ska träda i kraft i januari 2009, slår fast att EU ska ha en gemensam "utrikesminister" som ska stödjas av sin egen diplomatiska tjänst.
Utrikesministern får alltså en egen tjänst med informationsinsamlings- och analyskapacitet i Bryssel. Dessutom får han/hon under sig de cirka 120 representationer som EU har runtom i världen.
Dessa är än så länge helt och hållet inställda på att i första hand sprida information, i andra hand rapportera hem vad som sker i dessa länder så en omställning i personalen där kommer att genomföras under kommande år. 
Minst lika intressant är att utrikesministern får en helt unik kapacitet att utnyttja i form av hela EU-kommissionens breda expertis på energi-, handels-, och miljöfrågor.

Det är nämligen den kapaciteten som kan ge UD-reformen så stor effekt. I traditionell utrikespolitik, diplomatin, har EU-länderna svårt att samsas kring en ståndpunkt.
Majoriteten vill t ex ha nära handelsrelationer med Ryssland för att kunna köpa energi (Tyskland) eller för att kunna sälja och investera (Storbritannien).
Andra vill utnyttja EU-gemenskapens politiska tyngd till att reglera bilaterala tvister (Estland, Litauen och fram till nyligen, Polen).
Förhållandet till Kina är lika kluvet mellan kritiker av Kinas regim och kommersiella intressen. EU kunde inte ens samla de afrikanska länderna för en välbehövlig överläggning utan protester från Storbritannien.
När det gäller relationerna till USA faller EU-gemenskapen ständigt sönder i atomer.

Att EU får en utrikesminister med en diplomatisk tjänst kommer att ha effekt i utrikespolitiken. På sikt. med gemensamma beslutsunderlag, kommer samsynen att öka. Men den dag lär dröja länge, innan EU-länderna ger upp sina nationella kortsiktiga intressen även om det eventuellt kan ge ett brautfall på längre sikt, för hela Europa.
Kort sagt, någon gemensam utrikespolitik följer inte gemensamt av en gemensam utrikesminister. 

Men EU är minst lika mycket en världsmakt inom handel, miljöfrågor, bistånd och valutapolitik. 
Alla beslut som EU-länderna fattar för den inre marknaden får sedan flera år ett helt osannolikt genomslag på industrier och marknader över hela världen.
När företag måste ställa om råvaror, produktionsmetoder, export eller administration för att få vara med på världens största och rikaste marknad, är det ofta lika lätt att låta omställningen genomföras på hemmaplan också.
EU har ovetande och ofrivilligt höjt konsumentsäkerheten i många länder i världen genom att skärpa de europeiska reglerna.

Intressant nog har EU inte alls lika svårt att tala med en röst i dessa frågor. Utan att blinka tar EU kampen med övriga världen i WTO mot hormonkött, klorinkycklingar, nekar fjäderfäimport, tvingar fram förbud mot miljögifter eller Kina att lägga om leksaksproduktionen.
Man ordnar glatt finansiering till världsledande projekt som att bygga europeiska rymdsatelliter eller gas- och oljeledningar.

Notera att här är det genomgående EU-kommissionen som tar initiativen och kommissionens sakkunskap som styr. EU-regeringarna trampar vackert efter, upptagna med sina gräl om man ska bojkotta Iran ännu hårdare eller föra mer dialog.
En utrikesminister eller EU-president som representerar all den styrka som EUs kommersiella kraft utgör, kommer att vara högst intressant att diskutera med för världens övriga potentater.   

Trots att hela den nya apparaten enligt fördraget ska finnas på plats den 1 januari 2009, har inga förberedelser gjorts ännu.
Det beror troligen på att EU-länderna velat vara säkra på att det nya fördraget kommer att träda i kraft 2009 som avtalat. Nu är den snart ratificerad i ett halvdussin EU-länders parlament men fortfarande återstår det svåraste hindret att ta sig över - Irlands folkomröstning i mitten av juni.
Därför inföll den första egentliga diskussionen om de praktiska förberedelserna vid en middag som EU-kommissionens ordförande José Manuel Barros gav för EU-regeringarnas brysselambassadörer i mitten av april.

Man kunde inte enas om mycket. EUs nya fördrag ger mycket få svar på hur utrikesministern och EUs nye "president" ska fördela arbetsuppgifterna sig emellan.
Inte heller finns någon arbetsfördelning mellan nykomlingarna och EU-kommissionens ordförande eller EUs ordförandeland (en roll som ska fortsätta att cirkulera mellan EU-länderna sex månader i taget).
Vad som är klart är att "presidenten" ska förbereda och vara ordförande för EUs toppmöten. Dessa infaller visserligen bara fyra gånger om året och troligen vill han/hon ha något att ägna sig åt också under resten av året.
"Utrikesministern" får det desto snärjigare för han/hon ska representera EU i alla utrikes kontakter (om Solana sägs det att han flyger så mycket at han möter sig själv i luften), han/hon ska leda varje månads möte mellan utrikesministrarna, men ska också vara vice ordförande i EU-kommissionen vilket innebär att försöka delta i stort sett alla veckomöten som kommissionen har.

EUs ordförandeland (som hösten 2009 är Sverige) får bara kvar uppgiften att leda ministermöten för de flesta fackministrar som jordbruksministrar, transport- och konsumentministrar.
Det betyder alltså att statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt inte får många stunder i strålkastarljuset som EU-ordförande.
Inte heller Anders Borg kan riktigt sola sig i glansen av ordförandeskapet. För finansministrarna finns nämligen en konkurrerande ordförande och som är desto viktigare.
EUs femton euroländer möts under ordförandeskap av Jean-Claude Juncker varje månad. Dagen efter återsamlas de femton finansministrarna, den här gången med de tolv kollegerna från icke-euroländer. Först då får Anders Borg sitta i högsätet.

Middagen för tio dagar sedan utmynnade i att EU-kommissionens ordförande Barroso och nuvarande utrikesrepresentanten Javier Solana, fick i uppdrag att göra ett utkast till EUs nya organisation kan se ut.
Den ska presenteras på EUs toppmöte i juni, lämpligt nog en vecka efter att Irland hållit sin folkomröstning.
Ingen tror att EU-länderna hinner bli ense om alla detaljer i den nya organisationen*, fatta alla formella beslut och sedan rekrytera all nödvändig personal i tid till den 1 januari 2009.
Barroso och Solana får därför ordna någon slags beredskap så att EUs nya "utrikesdepartement" inte är helt obefintligt vid årsskiftet. 

                                         YLVA NILSSON, redaktör för Europa-Nytt

*Den svenska regeringens bidrag till diskussionen på Barrosos middag var åsikten att den nya tjänsten måste innebär att man kan spara pengar genom att göra siga av med en hel del personal som idag arbetar med utrikesfrågor i EU-kommissionen och ministerrådet.