ANALYS - Europaparlamentets inflytande Synd för den som missar en av EUs viktigaste spelare av Ylva Nilsson, redaktör för Europa-Nytt I förra veckan fyllde Europaparlamentet 50 år utan att egentligen någon utanför Strasbourg tycks ha lagt märke till det. Det är dags att börja uppmärksamma en av EUs viktigaste institutioner – den som missar den här spelaren, ska inte räkna med att bli framgångsrik i EU-politiken EU-kommissionen har fått en kravlista från parlamentets budgetkontrollutskott – här är de saker vi vill att ni tar itu med... och har lydigt lovat att göra som de folkvalda beordrar. Nej, parlamentet har inte makten att kunna dela ut order till kommissionen. Men man TAR sig emellanåt rätten att göra det ändå. Detta är en av de saker som gör det underhållande att följa Europaparlamentets väg i europapolitiken. Det – och så förstås alla utbrott i sessionssalen. Som när irländske Ian Paisley kallade besökande påven för Satans avkomma och blev utburen av de pingvin-klädda vaktmästarna. Ansiktsuttrycken när Silvio Berlusconi just lovat en tysk politiker att rekommendera honom i rollen som koncentrationslägervakt i nästa film om andra världskriget. Larmet när EU-ordförande José Socrates kom för att glänsa med sitt nya Lissabonfördrag men överröstades av rop om folkomröstning. Men det där är inte mer än en parentes... Det viktiga är att tuffa och listiga europaparlamentariker länge har utnyttjat varje liten paragraf de kunnat hitta till att vrida lite mer makt ur händerna på EU-regeringarna och EU-kommissionen. Europaparlamentet har formellt inget att säga till om i utrikespolitiken men har t ex istället kunnat använda sitt veto över EUs budget till att tilldela pengar till sådana utrikesaktioner som de folkvalda föredragit: Västra Balkan på tidigt 1990-tal, fattigdomsbistånd till Kuba som EU annars bojkottade enligt amerikanskt exempel... Parlamentet har inte heller något att säga till om i jordbrukspolitiken men även där har budget-vetot kunnat komma till användning. I våras nekade man helt enkelt att godkänna en enda utbetalning till EU-ländernas landsbygdsutveckling så länge ministerrådet envisades med att diskutera en mer nationellt styrd jordbrukspolitik. I många år var Europaparlamentet med sin rätt att bli konsulterade inget annat än ett rundningsmärke för regeringarna. Bara om budget och tredjelandsavtal hade parlamentet veto. Men sedan 1990-talet har parlamentet fått stor formell makt genom ”medbeslutandet”. Medbeslutandet är uppbyggt så att båda parter – EU-ländernas ministrar och parlamentet – måste enas, annars dör lagförslaget. Att lägga ned flera års politiskt arbete på att se en lagreform bara försvinna gillar ingen, så det har bara hänt en handfull gånger på tio år. För de första åren som parlamentet har haft medbeslutande som nytt politiskt vapen har det gått att mäta hur många lagstiftningsärenden som gått vidare konflikt och därefter till en obligatorisk förlikning (40-60 procent). Det har också gått att mäta hur ofta parlamentet fått sina åsikter igenom.i slutändan (ungefär två gånger av tre). Det här är emellertid mycket svårare att mäta idag, paradoxalt nog för att parlamentets inflytande har ökat. Numera kollar EU-kommissionen nämligen med de folkvalda redan innan kommissionen börjar formulera sina lagförslag – annars är ju risken stor att de åker på stryk i parlamentet i slutfasen. Ministerrådets arbetsgrupper tar också kontakt med parlamentarikerna redan innan förhandlingarna länderna emellan kommit igång – återigen, det är lika bra att veta var de folkvalda kan tänkas ställa sig eftersom de ju har kraft bakom sina ord. I statistiken ger detta utslaget färre konflikter och mindre genomslag. Det är tvärtom. Redan när förslaget skrivs finns parlamentarikernas synpunkter med. Därför behöver man inte bråka lika mycket i slutändan. Den formella makten finns i reglerna. Den informella makten är kanske ännu mer imponerande. Hur mäter man statistiskt det faktum att det allt oftare blir i Europaparlamentet som de mest svårlösta EU-ärenden finner sin kompromiss? Kanske i antal uppvaktningar som europaparlamentarikerna är föremål för, av lobbyister, av medlemsregeringar, kommissionärer och besökande statsöverhuvuden. Men hur mäter man konfliktlösning? EU har t ex världens mest omfattande kemikalielagstiftning. Hela paketet var mycket omstritt (industrin var förbannad, miljöorganisationerna ansåg förslagen veka) och hakade upp sig i förhandlingarna i ministerrådet. Det var i parlamentet som de olika partigrupperna lyckades hitta en kompromiss som alla kunde enas om. Och jo, regeringarna tog tacksamt den kompromiss som parlamentarikerna lyckats sy ihop. Samma sak gällde för det mycket kontroversiella tjänstedirektivet som hade fackförbund, offentliganställda och ett flertal socialistiska regeringar i uppror. Europaparlamentets politiker fann till slut en medelväg och EU fick så småningom sina tjänsteregler. Postavregleringen, livsmedelstillsatser och marknadsföring av vodka är andra exempel när regeringarna inte kom någonstans men de folkvalda hittade en väg ur återvändsgränden. Förklaringen ligger kanske i något så simpelt som att ministrar från regeringarna bara möts någon eller några gånger i halvåret (jo, deras tjänstemän möts hela tiden men de har sällan mandat att kompromissa bort krav) medan Europaparlamentarikerna går och nöter på varandra i samma korridorer åtminstone tre veckor av fyra hela året. De förändrade maktförhållanden har fött en ny lagstiftningskultur internt i parlamentet. De första åren var förlikningsprocessen som sagt en arena för konflikt där två stora delegationer från vardera part stirrade varandra i ögonvitorna. Numera sker förlikningen mellan en handfull företrädare för vardera sidan, väl medvetna om att hot och teatraliska utspel är bortkastad tid. Som ett resultat har plenum, det samlade parlamentets omröstning i slutändan, blivit mindre viktigt. Besluten tas istället de facto i en liten grupp ledamöter som meddelar sina partikamrater hur de ska rösta. Ledamöterna blir mer av röstboskap, liksom i de nationella parlamenten där utrymmet att rösta efter samvetet är helt avskaffat på de flesta håll. ”Rapportören”, det vill säga den parlamentariker som fått i uppdrag att skriftligen formulera parlamentets ställningstagande i ett lagstiftningsärende, blir en oerhört mäktig person. Det vet lobbyisterna, som flockas som flugor. Alla nationella regeringar tycks ine ha uppfattat detta ännu – den svenska regeringen missar t ex gång på gång att utnyttja tillfället att påverka dessa nyckelpersoner som emellanåt råkar vara svenskar. Några exempel – folkpartisten Olle Schmidt räknas till en av de absoluta tungviktarna i finansiella frågor, sedan han var rapportör på fonders värdepappersplaceringar. Centerpartisten Lena Ek var industriutskottets rapportör på REACH och därmed oerhört inflytelserik över hur EUs kemikalieregler utformades. Socialdemokraten Göran Färm var rapportör för EUs budget 2003 vilket gav honom ett utrymme att spela på som den svenska socialdemokratiska regeringen inte hade haft när EU-regeringarna förhandlade budget. Man skulle önska att regeringen begrep vilka extra spelkort de svenska europaparlamentarikerna ger dem i EU-politiken och utnyttja dem bättre. Man kunde också önska sig att svenska folket visste om det. Sist svenskarna valde Europaparlamentariker kryssades Olle Schmidt bort till förmån för mediakända Maria Carlshamre som knappt synts till i parlamentet hittills. Göran Färm röstades ut till förmån för EU-kritiska Anna Hedh som till skillnad från Färm startade på noll i form av politisk prestige, en skatt att besitta när de tunga uppdragen fördelas i parlamentet.* I juni 2009 ska svenskarna välja 20 ledamöter till det nya Europaparlamentet. Det vore inte dumt om väljarna då satsade på politiker som har en hygglig chans att få tunga positioner och därmed kunna påverka EU-politiken i sin helhet – särskilt i lägen där den svenska regeringe inte fått gehör för sina åsikter i rådet. Men det kräver förstås att svenska media följer med arbetet i Strasbourg och rapporterar hem det så att väljarna vet hur var och en har lyckats. Det är desto mer viktigt som det nya parlamentet kommer att få ännu mer makt än idag. Lissabonfördraget som träder i kraft 2009 om planerna går i lås, ger parlamentet medbeslutande över alla rättsliga frågor och polissamarbete, över jordbrukspolitiken liksom över ett fyrtiotal andra politikområden där rådet idag slipper jämka sina åsikter med de folkvalda. I Europaparlamentet förbereder man sig, analyserar, funderar och lägger upp strategiska planer för hur man ska kunna få ut mesta möjliga av de nya instrumenten. 50-årsdagen må ha passerat utan större ståhej men det är verkligen hög tid att sätta strålkastarljuset på vad som händer i Europaparlamentet. Ylva Nilsson, redaktör för Europa-Nytt *Både Schmidt och Färm har lyckats komma tillbaka till parlamentet, tack vare att partikamrater fick andra uppdrag och kallade in reserven.
